Idag kommenterar Miljöpartiets starke man i Örebro, Fredrik Persson, samarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Detta samarbete tycker han inte om. Han trivs nämligen så bra med sina kompisar i Örebro: de borgerliga partierna. Jag beklagar hans åsikt, men det är inte mycket mer att säga om den – den förvånar inte för dem som ser den högerkoalition som styr Örebro.
Det som däremot väcker rätt mycket frågor är hans kommentar om oss socialdemokrater Han säger sä hår: ”I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att miljöpartiet kom till som ett systemkritiskt parti.” Det är inte heller något att säga om, visst är miljöpartiet ett systemkritiskt parti. Men sedan kommer fortsättningen: ”Vi ville förändra det samhälle sossarna under lång tid byggt upp.”
Och visst förstår jag att (mp) var kritiska mot en massa delar i det svenska samhället (som sossarna styrt länge). De var (är?) tillväxtkritiska, kritiska mot industrisamhället, kritiska mot städernas utbredning och så vidare. Och så vidare.
Men är inte en viktig del i miljöpartiets existensberättigande själva miljöengagemanget? Och nu menar jag inte plakatpolitik som att stoppa affärer i vissa delar av stan eller att tvinga bilar att köra långa omvägar. Nu menar jag mer grundläggande miljöfrågor som:
- Vem är det som tjänar pengar på att släppa ut gifter i vår gemensamma natur; är det Mona Sahlin eller storföretagen?
- Vem är det som lockar oss att konsumera mer och mer; storföretagen eller Lena Baastad?
- Vem är det som försvårar och fördyrar biogasens utbyggnad i Örebro: Jonas Karlsson eller kommunledningen i Örebro (där miljöpartiet ingår)?
Men kanske är det ingen idé att vara systemkritisk mot storföretagen. Kanske är det skojigare att vara ”systemkritisk” mot oss socialdemokrater. Jag kan dock inte komma ifrån tanken att det kanske är att göra det hela lite väl lätt för sig.